SpelretroVi har dräpt den trehövdade helveteshunden Cerberus i Final Fantasy, piskat skiten ur Liemannen i Castlevania och studerat smaklös arkitektur i Dante’s Inferno. Det mytomspunna dödsrikets mystik har influerat många av dagens spelutvecklare, men ändå är det få som vågar ta steget fullt ut.

I månadens nummer av Digital Life väljer vi bort halvmesyrer, subtila antydningar och lösryckta karaktärer. Månadens resmål ska vara stationerade långt under jordens yta – och allra helst ska de brinna.

Heat Mans bana (Mega Man 2 1988)
Magma Man och Fire Man i all ära. Mega Man-seriens mest utpräglade helvetesskildring hittar vi i Mega Man 2. Här finner vi den röda färgskalan, den dödliga lavan och den vibrerande hettan som kommit att bli synonym med platsen.

Värst av allt är det mekaniskt svischande ljudet av fritt hängande stenblock som tillintetgörs i samma sekund som vi ska hoppa på dem. Den typen av block kan bara finnas på en plats, och det är i helvetet.

Inferno (Doom 1993)
Efter att ha skjutit oss genom ”The Shores of Hell” tar vi det slutgiltiga steget in i Inferno. ID Softwares helvete är egentligen ganska likt deras ickehelvete, men det finns subtila skillnader: Väggarna är röda och marken ser ut att vara gjord av kött och ben. Innan vi vet ordet av kommer en mindre armé av brinnande dödskallar farande genom luften. Fram med motorsågen!

Norfair (Super Metroid 1994)
Längst ner i rymdpiraternas fort på planeten Zebes ligger Norfair. Platsen var förvånansvärt kuslig redan i det första Metroid, men det var först i den tredje delen som det ogästvänliga landskapet kom till sin fulla rätt. Väl inne i den vulkaniska smältdegeln kan Samus bara vistas om hon har snubblat över en Varia Suit. När det problemet är åtgärdat väntar en myriad eldsprutande sjöhästar på vägen mot den drakliknande Ridley.

Det dödliga lavalandet (Super Mario 64 1996)
Den där Mario har en lång historik av underjordiska besök. Redan i sina första plattformsäventyr bekantade hans sig med lågmälda basgångar, dödliga eldbollar och flödande lava, men Lethal Lava Land tar nog priset. Om inte annat på grund av den surrealistiska bandesignen, den psykedeliska musiken (framförd på sitar!) och de sinnessjuka plattformshoppen. Här möts vi av roterande eldpelare, en aktiv vulkan och ett stort, snurrande öga. Mysigt? Knappast.

Ett högst personligt helvete (Silent Hill 1999)
1999 visade Harry Mason att det personliga helvetet är det mest skräckinjagande av de alla. Sedan den unge mannens första besök i Silent Hill har vi instinktivt greppat efter brandyxan så fort radion spelat tysk industrimusik. När väggarna flagnar och golvet förvandlas till ett rostigt galler vill man inte vara obeväpnad.

The Underworld (Devil May Cry 2001)
Devil May Cry har varit stilbildande på mer än ett sätt. Dels var det spelet som korsbefruktade den gamla skolans arkadaction med den nya konsolgenerationens fäbless för äventyrande i tre dimensioner, dels satte det en visuell standard för alla helvetesskildringar framöver. Underworld känns igen på sin mörkröda färgpalett, sina pulserande köttkorridorer, sina arbetsamt krälande tentakler och sina dödliga lavadjup.