KrönikaSom så många andra såg jag James Camerons mångmiljardrulle Avatar under julledigheten. Förvånad knallade jag ut från biografen några timmar senare och konstaterade att jag hade sett en remake av David Leans ”Lawrence of Arabia” (1962).

Det är också en snygg film vars skeva koloniala ideologi endast kan undgå äventyrstörstande tonårspojkar. I ”Lawrence of Arabia” får engelsmannen Lawrence i uppdrag att under första världskriget infiltrera arabiska ökenstammar för att ena dem i kampen mot den tyskunderstödda turkiska armén. Lawrence ger sig ut i det okända ökenlandskapet och vinner nomadernas vänskap och förtroende. Samtidigt kämpar han mot de nya och tuffa levnadsvillkoren och plågas av dåligt samvete på grund av sitt påtvingade dubbelspel. Efter framgångar i öknen återvänder han till den engelska basen och blir då misstänkliggjord för att ha dubbla lojaliteter. Det blir en ny runda till arabvärlden och denna gång leder han dem framgångsrikt i ett våldsamt krig mot fienden. Åskådaren till ”Lawrence of Arabia” bjuds på förföriska bilder från det exotiska landskapet och välregisserad dramatik. Sammantidigt efterlämnar ”Lawrence of Arabia” en fadd smak av kolonialism. Det är genom den intellektuella mannen från England som araberna kan förenas och vinna kampen mot turkarna.

Avatar är en kopia av ”Lawrence of Arabia” förflyttad till ett framtida fantasilandskap. De vackra bilderna kan inte frånta det faktum att Cameron för vidare en usel kultursyn – att frihet måste erövras under ledarskap av en manlig västerlänning. Avatar har en omodern ideologi förklädd i tekniska innovationer.